Jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag än gör kommer det inte bli bra. jag tycker inte om att se min bästa kompis gå i hagen och inte bli riden. Jag har funderat på att sälja henne, men det skulle få mig att må så dåligt, man kan väl inte sälja en familjemedlem? Sen har jag funderat på att låta någon annan rida henne. Men jag vill inte ett vem som helst ska rida henne heller. Jag vet bäst hur man rider min häst. Jag blir tokig. Hon är min bästa vän. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Hon har varit den ända som jag har kunnat vända mig till när det har varit jobbigt hemma, hon som alltid har stått vid min sida. Jag vill ha kvar henne, få ork till att rida till henne så att hon blir så fin som hon har varit. Visst hon är fin nu med, men hon har tappat sina muskler och det är mitt fel. Jag kommer ihåg när jag fick henne. Jag älskade att bara stå och kolla på henne när hon gick runt i hagen och kollade in läget. Och när vi började hoppa. Hon älskar det verkligen. Och det är inte på tal om 30 cm, det tycker hon är för litet och du puttar hon bort bommen med framhovarna. Eller de skrittrundorna jag red barbacka och vi bara lufsade runt i skogen och mådde alldeles underbart. Det finns så mycket fina minnen med dig min älsking.

Även dåliga minnen ligger i min hjärna. Den dagen jag såg dig ligga ner och va nära att dö, det var den värsta dagen i mitt liv. Jag trodde först att du bara var trött, men när jag inte fick upp dig brast tårarna. Jag vill inte leva ett liv utan dig, det skulle inte bli detsamma.

Nu när det är ljusare på kvällarna och inte mycket i skolan så ska jag försöka komma igång med din träning igen!